FINNQUEER 15.5.2002
FINNQUEER 15.5.2002
 |
Homosexualitet - myten om självdestruktionOlli Stålström |
Den här artikeln skildrar den dystra stämningen som rådde i Finland då föreningen SETA var ung i början av 1970-talet. Artikeln är ursprungligen ett bidrag av Olli Stålström i en konferens om förebyggande av självmord, i Helsingfors 2. 4. 1978. Som värd för konferensen stod psykoanalytiker Kalle Achté, som spred Irving Biebers felaktiga tolkning av homosexualitet som psykisk störning i Finland över 25 år, liksom psykoanalytiker Johan Cullberg i Sverige. Men i arbetsgruppen "Homosexualitet och självdestruktion" deltog också den finska psykiatrins förnyare Claes Andersson (sedermera bl.a. riksdagsledamot och kulturminister), samt författaren till den berömda Speijers rapport, den holländska psykiatern Nico Speijer. Speijers rapport bevisade med empiriskt stöd att de ofta förekommande och i synnerhet av religiösa och vissa psykoanalytiska fundamentalister mobiliserade farhågor om homosexuella som ett hot mot barn var ogrundade. Den ursprungliga artikeln har publicerats i Uppsala Förening för Homosexuella, Småskriftserien nr. 2 och senare i Hansson, Johan (red) (1982) Homosexuella och omvärlden. Stockholm: LiberFörlag.
* * *
Traditionell psykiatri - Bergler (1), Bieber (2), Allen (3) - anser att homosexualitet är en sjukdom, som oundvikligen orsakat psykiatriska problem och självdestruktivitet. Homosexuella medborgarrättsrörelser som t ex SETA hävdar att detta inte är sant. De menar att påståendet att homosexualitet är en sjukdom på intet vis är vetenskapligt grundat, och vidare att homosexuell kärlek inte är ett problem i sig, utan att problemen orsakas av ett förtryckande samhälle.
Den traditionella psykiatriska synen har varit rådande under lång tid, inte på grund av sitt vetenskapliga värde, utan därför att opponenterna mot denna syn inte har vågat framträda eller har blivit tystade. Till och med i dagens Finland blir man åtalad om man offentligt säger att homosexuella verkligen kan leva ganska lyckligt och betrakta sig själva som likvärdiga vilken annan medborgare som helst.
Den finländska organisationen SETA (Förbundet för sexuellt likaberättigande) bildades 1974 som en protest mot all diskriminering, och med en vision om mänsklig jämlikhet. Målet var att gå till botten med förtrycket. För att få en vetenskaplig grund för sitt arbete har SETA genomfört några forskningsprojekt, som redovisats i tidigare nummer av SETA (4).
| Mest påfallande var att alla beskrivningar och allt urval uteslutande hämtats från patient- eller fängelsegrupper, utan kontrollgrupper |
En huvuduppgift var SETA:s granskning av kapitlet om homosexualitet i den lärobok i psykiatri som används vid de finska universiteten (5). Granskningen gällde källor, patienturval, och vilka teorier som lag till grund för kapitlet. Alla originalkällor införskaffades och studerades. Mest påfallande var att alla beskrivningar och allt urval uteslutande hämtats från patient- eller fängelsegrupper, utan kontrollgrupper av friska homosexuella. Därtill var alla primärkällornas teorier (Allen, Bieber) baserade på antagandet att heterosexualitet är "det biologiskt normala" eller att "det normala samlaget syftar till att befrukta kvinnan". SETA:s slutsats, som sedan 1973 delas av American Psychiatric Association, är att sådana beskrivningar av homosexuella är förvrängda och grundade på ovetenskapliga premisser. Att på ett liknande sätt skapa en bild av t ex den svenskspråkiga minoriteten i Finland utifrån psykiatriska patienter och interner skulle inte bara vara absurt — det skulle också vara ett brott innebärande en skymf mot en etnisk minoritet.
Och beträffande teorierna – teleologiska antaganden om sexuallivets enda legitima syfte - är inte grundade på vetenskap utan på religion. Empiriska undersökningar av grupper, innehållande varken patienter eller kriminella, bevisar ytterligare att den traditionella psykiatriska beskrivningen är en generalisering utifrån ett begränsat och förvrängt urval. Sådana undersökningar påbörjades 1957 av Evelyn Hooker (6) och visar att de flesta undersökta homosexuella fungerar lika bra som de heterosexuella i jämförelsegrupperna. — Michael Schofield (7), som också använt kontrollgrupper, drar utifrån sin klassiska studie följande slutsats:
"Homosexualitet är ett fenomen som i sig självt endast har smärre effekter på personlighetsutvecklingen. Men attityderna, inte den homosexuelles, utan andra människors gentemot detta fenomen, skapar en stress-situation, som kan ha djupgående effekter på personlighetsutvecklingen och leda till karaktärsstörningar av sådant slag att de förhindrar en effektiv integrering i samhället".
En del homosexuella saknar kraft att motstå det yttre trycket och blir samhällets offer. Det är dessa homosexuella man oftast finner på sjukhus och i fängelser. Deras svårigheter kan ta sig uttryck som inte direkt har samband med deras homosexuella läggning, och orsakas ändå i grunden av samhällets fientlighet mot homosexualitet. Å andra sidan kan de homosexuella, som lärt sig att handskas med detta sociala tryck, också lära sig leva med sin homosexualitet och integreras i samhället. Dem återfinner man nästan aldrig i fängelser eller på sjukhus. De egentliga orsakerna till de homosexuellas problem i Finland inventerades av SETA i ett 18 månader långt telefonrådgivningsprojekt under åren 1975 - 76. Totalt analyserades l800 samtal (8).
| Och beträffande teorierna - teleologiska antaganden om sexuallivets enda legitima syfte - är inte grundade på vetenskap utan på religion. |
De viktigaste problem som klienterna uppgav var ensamhet, äktenskapsproblem, religiösa kriser, alkoholmissbruk, utpressning, av sked från arbetet p g a homosexualitet och rädsla för social utfrysning. De viktigaste orsakerna som uppgavs var bristen pä mötesplatser förutom restaurangerna, ansträngningarna att dölja sin läggning eller att bota sig själv genom äktenskap och till sist de rådande negativa attityderna.
Denna preliminära undersökning tycks peka på, att när problem uppstår orsakas de snarare av det sociala trycket än av faktorer inom individen själv. Vilka är då de mekanismer som ger upphov till problemen? Del finns inte mycket av vetenskaplig information i detta ämne eftersom homosexualiteten sedan länge varit ett tabubelagt område, vilket försvårat seriösa sociala undersökningar. SETA:s frivilliga rådgivningsgrupp arbetar just nu på det första större försöket i Finland att belysa de vardagliga sociala problem som möter de sexuella minoriteterna. Redan utifrån detta arbete kan man göra allmänna formuleringar om diskrimineringens nedbrytande verkan på den homosexuelles personlighet. Andra viktiga undersökningar är Schofields (7) klassiska sociologiska arbete och den rapport som den finska kommittén för självmord lämnat (9).
De som sysslar med att förebygga självmord (s.k. självdestruktivitet) borde i första hand göras medvetna om olika existerande diskrimineringsmetoder, även i de mer subtila och förklädda formerna. Att homosexualiteten avkriminaliserats har inte lett till att diskrimineringen upphört. Dess rötter ligger djupare inbäddade i samhällets struktur och kultur än så. Några av diskrimineringens former har paradoxalt nog dykt upp i förklädnad av pseudofrihet eller sexuell' liberalism. I en tid när homosexualiteten inte är olaglig men fortfarande inte är accepterad, innebär sexuell liberalism ett verkligt hot. Efter århundraden av underjordiskt liv kan man förledas att tycka att frihet är att få fler klubbar för homosexuella eller fler porrtidningar. Detta är inget annat an en farlig illusion. En masskonsumtion av sex bidrar till att förvandla människor till sexobjekt som bara ytterligare isolerar dem emotionellt och gör det ännu svårare att bygga upp meningsfulla mänskliga relationer. Sexmarknaden erbjuder ögonblicklig belöning men inte något emotionellt stöd eller förebilder för fasta förhållanden.
En av de viktigaste personlighetsnedbrytande faktorerna är nödvändigheten av att leva ett dubbelliv, ett liv som en brottsling som inte begått något brott. Uppskattningsvis är hälften av de homosexuella alltför rädda för att ha några homosexuella kontakter över huvud taget. Många av dem som verkligen ger uttryck at sin kärlek känner sig tvingade att avskilja sex frän det dagliga livet och från den övriga personligheten. Detta tryck i riktning mot ett dubbelliv leder till särskilda mötesplatser och restauranger för homosexuella och medverkar till att utestänga dem från det övriga samhället.
Dubbellivet leder till en konstant rädsla för att bli avslöjad, till stress och till problemen i den homosexuella subkulturen, det så kallade bögghettot. Typiskt för bögghettot är alkoholkonsumtion, promiskuitet, sexuell tävlan, ytliga mänskliga relationer och rädsla för en djupare känslomässig bindning. Allt detta tillsammans förvandlar slutligen sitt offer till det ytliga och cyniska sexobjekt eller den sexjägare som är så utförligt beskriven som den homosexuella stereotypen i den traditionella psykiatriska litteraturen. Den stress som orsakas av rädslan för avslöjande sprids lätt till andra livets områden och ger sig till känna som en allmän känsla av osäkerhet och depression.
Det är av yttersta vikt att uppmärksamma att denna kliniska beskrivning endast är tillämplig på ett fåtal homosexuella och att problemen inte orsakas av den homosexuella läggningen i sig utan av allt det samhällstryck som medverkar till att de homosexuella – eller vilken annan minoritet som helst – drivs in i grupper, slutna i sig själva. Det är den logiska följden av de sociala krafter som verkar på en förtryckt minoritetsgrupp. Bristen på kunskap vidmakthåller hävdvunna stereotyper och negativa attityder, och tvingar den homosexuelle att dölja sin verkliga identitet och leva ett dubbelliv.
De sexuella minoriteternas osynliga tillvaro förstärker i sin tur de existerande stereotyperna. Enligt Schofield "är det nästan som om människor har en omedveten önskan att utestänga de homosexuella från oss övriga". Få människor har i dag modet att erkänna sin homosexualitet av rädsla för att bli avskedade från sina arbeten och att förlora sina vänner. SETA:s arbete har visat att farhågorna för att mista sitt arbete verkligen är befogade. Två tidigare ordförande i organisationen och ledaren för rådgivningsgruppen har tvingats lämna sina arbeten pga. verklig eller misstänkt homosexualitet. Många av dessa falska stereotyper av homosexuella förs vidare av den traditionella psykiatrin. En viktig finsk auktoritet, den finska mentalhälsoorganisationens bok om förebyggande av självmord, beskriver de flesta homosexuella som ensamma, deprimerade, lidande människor som klär sig färggrant och iögonfallande, använder mängder av parfym, till det yttre liknar det motsatta könet och kan sprida sin sjukdom genom förförelse (10).
Denna text är också uteslutande grundad pä patienturvalet hos Bieber och Allen (2), (3). Denna bild är så enormt felaktig och förvrängd att ingen homosexuell kan kanna igen sig i den. Den är inte en beskrivning av den homosexuelle. Möjligen är den en beskrivning av subkulturens destruktiva inflytande på några av sina offer. Efter flera år i den sexcentrerade subkulturens onda cirkel kan man internalisera dessa stereotyper som på så sätt fungerar som självuppfyllande profetior.
Den unge homosexuelle som efter hand blir medveten om sin läggning kan omöjligt identifiera sig med dessa stereotyper och vill inte förknippas med dem. Uppmuntrande förebilder av vanliga homosexuella som lever tillsammans stoppas av den finska lagen. Därför tycks den enklaste utvägen vara att gömma sig, att förneka sin homosexuella kärlek, ibland till och med för sig själv. Den unge homosexuelle kan kasta bort år av fåfänga försök att "bota" sig själv. Många former av terapi finns tillgängliga i Finland – en extrem ytterlighet är religiös viljekraft eller exorcism.
Den andra torgföraren av stereotyper är skandalpressen, som har blivit en storindustri i Finland och ett stort problem för de sexuella minoriteterna. Den gör pengar på skvaller, skandaler, utpressning, skräck, närbilder på lemlästade kroppar och en omänsklig konsumtion av sexuella aktiviteter. I dag tillhör de sexuella minoriteterna favoritoffren för denna form av journalistik. Tyvärr bidrar många homosexuella själva i skandalpressen eller med egna porrmagasin, i namn av sexuell liberalism, till denna mekanisering av sexlivet.
Mellan det förtryckande samhället och atmosfären av köttmarknad i den homosexuella subkulturen är det inte lätt att införliva sexualiteten med sin totala personlighet och med sina mänskliga relationer, så att den varken överbetonas eller förnekas utan erkänns som en integrerad del av ens personlighet och som en form av mänsklig kommunikation och kärlek.
Till och med för de homosexuella som har accepterat sig själva och "kommit ut" är det svårt att finna mänskliga kontakter. Enligt självmordsutredningens rapport är möjligheten att träffa andra människor i allmänhet mycket begränsad i Finland (9). Det finns inga mötesplatser förutom restauranger, som allmänt stöds av samhället.
Utredningens rapport ger en koncis sammanfattning av detta: "I städerna kan man på vintern sitta avgiftsfritt bara på parkbänkar (kallt), på biblioteket (tyst, måste läsa), i tingsrätten (tyst) eller i kyrkan (tyst, måste be)." Detta typiska finska problem gäller även de homosexuella. Man kan bara tillägga att innan SETA och liknande organisationer bildades var parker och allmänna toaletter (mörkt, risk för överfall) de enda fria mötesplatserna för de homosexuella. Att öka antalet mötesplatser är emellertid ingen lösning sä länge människor inte vet hur de skall umgås med varandra. Den enda vägen borde vara att kampa för integration, för en friare kulturell atmosfär där människor inte är rädda för att skaffa sig vänner i skolan, i arbetet, bland sina egna grannar. Inte så få homosexuella söker nu för tiden bilda livslånga förhållanden.
Kommitténs rapport påpekar att vårt samhälle sätter alla mänskliga relationer på hårda prov. Enligt rapporten spricker vart sjätte äktenskap, och äktenskapets stabilitet hotas ofta av svåra konflikter, emotionellt armod, svartsjuka, hot om våld och självmord. Det heterosexuella paret har emellertid samhällets formella stöd, vilket homosexuella par saknar. Det har ingen juridisk status, ingen rådgivningsservice och måste dessutom ofta dölja sitt förhållande. I ljuset av dessa fakta är det ofattbart att vissa psykiatriker kan beskylla homosexualiteten i sig för samma problem i de homosexuella förhållandena.
De homosexuellas status av andra klassens medborgare och förkastandet av homosexuella förhållanden har dessutom i Finland blivit formellt fastställt i en lag, antagen 1971, med det enda och uttryckliga syftet att stadfästa ogillandet. Denna lag förbjuder offentliga positiva uttalanden om homosexualitet och är baserad på den föråldrade psykiatriska dogmen om att förförelse orsakar homosexualitet. Enligt den främste psykiatriske företrädaren för lagen, professor Stenbäck, kan homosexualitet liknas vid tobak och alkohol: annonsering ger resultat. Det godtyckliga i denna censurlag visas lätt av det faktum att den aldrig använts mot skandalpressen med alla dess skamlösa anatomiska beskrivningar. Däremot användes den 1976 mot den finska radion p g a ett program där en ung psykiater informerade allmänheten om att American Psychiatric Association hade avlägsnat homosexualiteten från sitt register över mentala rubbningar.
Ett argument som Finlands ärkebiskop framförde för antagandet av censurlagen var att homosexuella förhållanden aldrig är varaktiga. Uppenbarligen missade han det enkla faktum att alla homosexuella förhållanden var olagliga vid denna tidpunkt. Hur skulle de då kunna vara varaktiga?
Finland må skryta med sin demokrati och yttrandefrihet. För en homosexuell liknar situationen mer apartheid, med en officiellt sanktionerad diskriminering, censurlagar, sjukdomsstämpeln, tendensen att förvisa sexuella minoriteter till en subkultur och att prisge dem åt skandalpressens godtycke. Ett särskilt brinnande moraliskt problem är det faktum att Finlands statskyrka har gjort anspråk pä rätten att föra en hänsynslös hatkampanj mot de sexuella minoriteterna. De diskriminerande lagarna krävdes av den politiskt starka statskyrkan. Kyrkans förslag tog sig även för med att systematiskt förvränga gamla psykiatriska texter i sina ansträngningar att stämpla homosexuella som beklagansvärda och sjuka människor. SETA:s protester har mötts med hån och med hot om rättsliga åtgärder.
Och ändå skriver Finland, officiellt, under iden om alla människors jämlikhet. Därför är det verkliga moraliska problemet inte homosexualiteten och dess tolererande utan det faktum att diskriminering praktiseras och tolereras av staten. I en sann demokrati borde all diskriminering mot alla minoritetsgrupper vara konstitutionellt förbjuden som ett brott mot mänskligheten.
Vilka är da de praktiska slutsatserna för de rådgivare, socialarbetare och psykiatriker som möter självdestruktivitetens problem? Allmänt sett borde slutsatsen för en fördomsfri iakttagare vara att homosexuella inte är sjuka utan en grupp av förtryckta. I situationer av kristerapi är det av yttersta vikt att möta klienten i hans egen sociala miljö. Psykiatriska teorier om homosexualitetens orsaker har inget att göra med klientens faktiska problem. Rådgivaren borde försöka lära känna homosexuellt liv i allmänhet och han borde vara öppen för ny information från andra källor än redogörelser för psykiatriska sjukdomsfall.
Han borde vara tillräckligt sensibel för att inte avvisa protester mot ett orättvist samhälle som aggression eller paranoia. Förföljelsen av de sexuella minoriteterna existerar i verkligheten även om den inte alltid är lätt att se. Den främste kritikern av att homosexualiteten försetts med sjukdomsstämpeln, Thomas Szasz, fångar detta i starka men sanna ordalag: "Psykiatrins fixering vid homosexualitet som sjukdomsbegrepp... döljer det faktum att homosexuella är en grupp av medicinskt brännmärkta och socialt förföljda individer. De upprörda röster som föds ur deras förföljelse och deras plågade protestrop dränks av retoriken om terapi."
Avsikten med riktig terapi borde vara att ge klienten hjälp att förstå och kontrollera de sociala krafter som inverkar på honom. Det är viktigt att få klienten att inse att världen förändras och kan förändras. Samma ide, fruktbar för varje rådgivare, har träffande formulerats av författaren Hannah Green i dr Furiis ord när denne behandlar ett offer för rasfördomar: "Jag har aldrig lovat dig en fullständig rättvisa... och jag har aldrig lovat dig frid och lycka. Jag hjälper dig att bli fri för att kämpa för allt detta. Den enda verklighet: "…jag erbjuder är utmaning, och att må bra är att vara fri att anta denna utmaning eller inte, på den nivå man orkar med" (12).
I krisförebyggande terapi har de rådgivande och psykiatriska yrkena ett stort ansvar eftersom de utgjort en del av den homosexuelles problem. Psykiatriker håller på att bli allt mer kritiska mot att använda psykiatri som ett verktyg för social kontroll. Förhoppningsvis kommer de snart att inse att homosexualitet inte alls är ett psykologiskt problem utan ett sociologiskt problem i relationerna mellan majoriteten och de avvikande grupperna. Den finska kommitténs rapport om självmord urskiljer mycket riktigt detta samband mellan samhällsstrukturen och självmord i allmänhet:
"Generellt sett kan man säga att den nuvarande finska samhällsformen oundvikligen kommer att orsaka l 000 självmord och 7 000 - 15 000 självmordsförsök per år".
Rapporten drar slutsatsen att grundläggande reformer är nödvändiga för att förhindra detta: en konstitutionell reform för att värna om grundläggande mänskliga rättigheter, kommunallagsreform, ökad samhällsplanering, äktenskapslagsreform, förbättrad social trygghet, arbetsmiljöreform etc.
Samma slags slutsatser gäller också de sexuella minoriteterna. Om de rådgivande och psykiatriska yrkena verkligen vill undanröja de grundläggande orsakerna till självdestruktivitet bland de sexuella minoriteterna, borde de angripa de destruktiva och avhumaniserande samhällsmekanismerna i stället för den homosexuelle: sjukdomsstämpeln, de diskriminerande lagarna och tillämpningen av dem, censurlagarna riktade mot objektiv information om sexuella minoriteter, skandalpressen, sexlivets kommersialisering och bristen pä mötesplatser. Om medlemmarna i sexuella minoriteter skall behandlas som likvärdiga andra medborgare, sä som det föreskrivs i grundlagen, skall de också få samhällets stöd och rättsliga skydd mot diskriminering.
| --- bör psykiatrin tjäna som verktyg för social kontroll och censur? |
Huvudkällan till dessa finska texter omnämner också religion och kriminallagar som "botemedel" mot homosexualitet, eftersom de väcker fruktan till liv hos den homosexuelle (3). På 1950-talet rekommenderades fortfarande kastrering som ett "botemedel" i Finland, på 1960-talet — elchockbehandling. Hjälper denna form av psykiatri människorna eller kan den faktiskt öka problemen för den homosexuelle? Bör psykiatrin spela rollen som försvarare av traditionella religionsbaserade sociala normer? Varför skyddas vissa minoriteter av lagen mot diskriminering, medan andra minoriteter får tjäna som statens legitima syndabockar?
Varför tillåter vi fortfarande det världsomspännande förtrycket av minoriteter? Gäller FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna alla människor eller inte?
Ett verkligt och konkret steg mot en jämlikhet mellan alla människor borde vara att avlägsna sjukdomsstämpeln från WHO:s nomenklatur över psykiatriska sjukdomar. Kärlek mellan människor av samma kön borde vara en fråga om mänskliga rättigheter, inte om psykiatri.
* * *
1 Bergler, Edmund (1958) Counterfeit sex. New York.
2 Bieber, Irving et al. (1962) Homosexuality — a Psychoanalytic Study. New York.
3 Allen, Clifford (1962) A Textbook of Psychosexual Disorders. Oxford.
4 SETA Magazine 3-4 1977, specialnummer på engelska.
5 Achté, K et al. (1973) Psykiatria, Helsingfors.
6 Hooker, Evelyn (1957), The Adjustment of the Male Overt Homosexual, Journal of Projective Techniques 21 , 18-31.
7 Schofield, Michael (1966), Sociological Aspects of Homosexuality, New York.
8 Kivistö, Seppo (1976), Raportti Seksuaalinen tasavertaisuus ry:n puhelinpäivystykseen saapuneista soitoista ajalla 1.4.1975 - 30.9.1976, Helsingfors.
9 Itsemurhatoimikunnan mietintö. Komiteanmietintö 1974:66, Helsingfors 1974.
10 Achté, Kalle (utg.) et al. (1973), Itsemurhat ja niiden ehkäisy. Borgå
11 Szasz, Thomas (1973), The Manufacture of Madness, St Albans
12 Green, Hannah (1972), I Never Promised You A Rose Garden, London.