FINNQUEER 12.3.2003
FINNQUEER 12.3.2003
 |
När är kyrkan redo att ge sin välsignelse åt de homosexuella?Ulf Särs |
Jag hade glömt att jag höll ett inlägg i Setas första panel hösten 1974, tills Olli Stålström påminde mig om saken. Då jag läste referatet av samtalet på FinnQueers sidor kom jag väl ihåg situationen. Jag minns att jag tänkte att det var en svag teologisk representation, då de bara fick med en teologie studerande informationssekreterare i det svenska stiftet.
Jag visste inte om jag kände någon homosexuell, då jag tog ställning för de homosexuellas rättigheter. Utgångspunkten var den kristna övertygelse som jag hade fått hemifrån. I den ingick som en väsentlig del att stöda och försvara de utstötta. På 60-talet fick denna övertygelse mig liksom många andra i min generation att ta ställning mot bl.a. rasism, kärnvapen och utsugningen av u-länderna. Att kräva rättvisa för de homosexuella var en naturlig fortsättning på detta.
![[ulfsars.jpg]](materiaali/ulfsars.jpg) Ulf Särs |
Mitt första ställningstagande för de homosexuella blev aldrig publicerat. Hösten 1966 kom jag med i redaktionen för Ad Lucem, Finlands Kristliga Studentförbunds svenska tidskrift. Jag skrev en kommentar till biskoparnas herdabrev Ajankohtainen asia (En aktuell fråga). Jag skrev bl.a. att, om homosexualitet är en synd, är det fråga om en kollektiv synd, en avvikelse från skapelseordningen, för vilken man inte får skuldbelägga enskilda homosexuella. En medicine studerande i redaktionen ansåg emellertid, att man överhuvud inte skulle tala om homosexualiteten som en synd. Därför publicerades min text inte, till all lycka.
Några år senare skrev jag i en diskussion i Hufvudstadsbladet, att homosexualiteten bör ses som ett uttryck för skapelsens mångfald. Men oberoende av om man tolkar den som en avvikelse eller en variation på temat sexualitet i Guds skapelse, får kristna inte skuldbelägga de homosexuella. I stället borde vi hjälpa också dem att leva i förhållanden som bygger på vilja till trohet, kärlek och livsvaraktig gemenskap.
Under studietiden läste jag också en pamflett om homosexualitet, skriven av prästen och professorn i psykiatri Asser Stenbäck (se artikel i FinnQueer), mångårig ordförande för Kristliga Studentförbundet. Han varnade för dess faror och upplyste om att man kunde känna igen homosexuella på att de var klädda i grönt och i mocka. Jag råkade just då ha grön mockarock, gröna byxor och gröna mockaskor.
Det hade sin betydelse att jag tillhörde det svenska stiftet. Biskopen i Borgå stift Karl-Erik Forssell hade nämligen tagit det modiga steget att han inte undertecknade biskoparnas gemensamma herdabrev 1966. I herdabrevet spred biskoparna föråldrade uppfattningar och fördomar om homosexualiteten. De skrev bl.a.: "Man bör vara på det klara med homosexualitetens farlighet, ty den breder ut sig och sprider sina förödande verkningar till skyddslösa individer."
Biskop Forssell skrev ett eget herdabrev Till församlingarna i Borgå stift i sin personliga stil: "Döm inte dem som i sexuellt avseende är annorlunda! Ingen av oss - inte ens läkarna - vet ännu allt om de dolda sammanhangen och om orsaken till att de inte är som andra." Det dröjde 36 år innan nästa biskop vågade avvika från den gemensamma fronten.
Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har länge varit en del av de homosexuellas problem i vårt land. Det allvarligaste uttrycket för detta var det utlåtande som Kyrkans kommitté för familjefrågor år 1968 avgav till justitieministeriet om ett förslag att förnya sexuallagstiftningen, så att homosexualiteten skulle avkriminaliseras.
Enligt kyrkans kommitté för samhällsfrågor kunde ev avkriminalisering leda till att man betraktade homosexualiteten som en "önskvärd form av sexuellt umgänge". Trots kyrkans utlåtande avkriminaliserades homosexualiteten 1971. Men till stor del på grund av kyrkans utlåtande intogs en paragraf om att "uppmaning till otukt mellan personer av samma kön" är straffbart.
Mitt första aktiva möte med homosexuella skedde 1974, då ungdomsledaren i Gamla kyrkans församling i Helsingfors Seppo Kivistö avskedades på grund av att han öppet berättade om sin homosexualitet. Jag deltog i en demonstration mot uppsägningen i Gamla kyrkans park. Jag lärde känna Seppo, Martin och andra medlemmar i Seta och det ledde sedan till att jag inbjöds till Setas panel.
Följande minnesvärda händelse inträffade på kyrkodagarna i Joensuu 1975, då Martti Kaipiainen (se artikel) med hänvisning till Jesu ord "sanningen skall göra eder fria" trädde fram och berättade att han var "åtminstone till femtio procent homosexuell". En sektion på kyrkodagarna hoppades att kyrkan öppet skulle samtala om homosexualiteten och "att kyrkan skall fortsätta sin forskning och ge ut den".
I slutet av år 1975 utgavs Martti Lindqvists och Jouko Sihvos utredning Homoseksuaalisuus ja kirkko (Homosexualiteten och kyrkan), som hade gjorts av Kyrkans forskningsinstitut på uppdrag av biskopsmötet.
Undersökningen tillrättalade många felaktiga uppfattningar och avslöjade många fördomar. I sina rekommendationer anser Lindqvist och Sihvo att homosexualiteten inte får vara hinder för kyrkliga tjänster. "Kriterierna bör vara samma för homosexuella och heterosexuella."
Ett annat uttryck för att en förändring hade börjat var att kyrkans central för samhällsfrågor ordnade en rad seminarier tillsammans med Seta. Ordförande för samtalen var dåvarande biskopen i Borgå stift John Vikström.
Av stor betydelse för mig var boken Psykologiska självbekännelser, skriven av den svenska kristna filosofen Pontus Wikner. Wikner levde på 1800-talet men boken utgavs på hans önskemål först 1971, då alla hans nära anhöriga hade dött. Den var en hjärtskärande beskrivning av det lidande som kyrkans traditionellt negativa inställning förorsakade en homosexuell.
På inbjudan av Ritva Kurki presenterade jag Wikners bok i Setas kristna samtalsgrupp Malkus hösten 1976. Jag hade sällan träffat en grupp med så bred ekumenisk representation, från pingstvänner till katoliker. Deltagarna hade också mycket olika bibelsyn och olika inställning till sin egen homosexualitet. Det som förenade dem var, att de inte hade någon annan gemenskap där de ärligt kunde träda fram sådana som de är.
Jag höll en andakt om min upplevelse i radion, där jag citerade Wikner och Psalm 22: "Men jag är en mask och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket." Jag minns inte att jag skulle ha fått någon negativ respons, men nog positiv.
1984 gav biskoparna igen ut ett herdabrev i sexualfrågor Kasvamaan yhdessä (Att växa tillsammans). Den gav riktigare information. Men biskoparna vidhöll att homosexualiteten strider mot naturen och mot Bibelns syn och kyrkans lära.
Biskoparna säger visserligen att en homosexuell läggning inte är ett hinder för kyrklig tjänst. Men de förutsätter att en kyrkligt anställd inte lär eller handlar mot det som kyrkan lär om homosexualiteten. Det betyder att man i praktiken rekommenderar celibat för homosexuella i kyrklig tjänst. Ännu värre är att rekommendationen också i praktiken innebär att en homosexuell anställd i kyrkan inte heller har rätt att öppet berätta om sin homosexualitet.
År 1993 inträffade en märklig episod i kyrkans förhållande till de homosexuella. Ärkebiskop John Vikström sade i en radiointervju att homosexuella bör få leva tillsammans i ett sekulärt samhälle, men att han inte vill att deras parförhållanden skall jämställas med äktenskap. Ärkebiskopen anmäldes för irrlära inför sitt eget domkapitlet. Det samlades in namn mot ärkebiskopen både bland präster och lekmän. Ärkebiskopen friades i alla fall av domkapitlet.
Om denna tvist skrev Gustav Strömsholm sin doktorsavhandling De homosexuella som kyrklig spelbricka.
Det finns tydliga tecken på att den kyrkliga attityden till homosexuella har förändrats under de senaste årtiondena och i synnerhet de senaste åren. På kyrkodagarna i Jyväskylä 1983 hölls inte bara ett seminarium kring temat utan också en bönestund för sexuella minoriteter. På kyrkodagarna i Hyvinge 1993 deltog jag i en paneldebatt om homosexualitet. Man lyckades inte få med någon företrädare för dem som förhåller sig negativt till homosexualiteten i panelen så debatten blev ganska lam.
Allra tydligast märks attitydförändringen i den kyrkliga pressen. Både kyrkans halvofficiella språkrör Kotimaa och Kirkko ja kaupunki, som utges av den kyrkliga samfälligheten i Helsingfors, har upprätthållit en öppen debatt och gett sitt stöd för lagen om registrering av parförhållanden. Denna gång har tyvärr Borgå stifts tidning Kyrkpressen varit ett negativt undantag.
Attitydförändringen märks också i den opinionsundersökning som Kyrkans forskningscentral gjorde år 2002. Andelen präster som stödde välsignelse av homosexuella par hade ökat med femtio procent under ett år. Var fjärde präst i hela landet önskade att kyrkan skulle välsigna homosexuella par. I huvudstadsregionen var fyra av tio präster beredda att välsigna homosexuella par.
Aidsepidemin gav den kyrkliga homosexdebatten en ny dimension, då vissa kristna röster såg aids som ett Guds straff för homosexualitet. Denna gång var kyrkans själavårdares ståndpunkt ändå klar: sjukdom får inte ses som Guds straff.
På aidsstödcentralen fick jag se en underbar bok The Quilt, som beskriver lapptäcken gjorda av amerikaner som förlorat sina anhöriga i aids. Många gripande berättelser handlade om homosexuella mäns och kvinnors kärlek, omsorg och tro. Jag höll en andakt utgående från den boken på aidsdagen 1993 och fick igen mycket positiv respons.
Våren 2000 var det Elisabeth Ohlsons utställning Ecce Homos tur att väcka debatt. I motsats till i Sverige visades den inte i ett kyrkligt utrymme, trots att Domkyrkans krypta i Helsingfors var på förslag. Ändå väckte den kraftiga protester. Men jag och många andra brev djupt gripna av den.
Det främsta uttrycket för en ny attityd är i alla fall rörelsen Gemenskap. Våren 1999 tog prosten Liisa Tuovinen kontakt med bl.a. prorektorn vid Helsingfors universitet Raija Sollamo, docent Martti Lindqvist och teol.dr, psykoterapeuten Matti Hyrck. Enligt modell från ett nätverk inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika ELCA (se ELCA och homosexualitet) sammanställde gruppen ett upprop, som inbjöd människor att bilda en rörelse för teologisk och etisk förnyelse i Finlands kyrka. I uppropet sägs bl.a.:
"GEMENSKAP är en öppen mötesplats för alla medlemmar i kristna kyrkor och samfund som tror att Jesu Kristi evangelium inbegriper också sexuella minoriteter, såsom homo- och bisexuella och transpersoner, som fullvärdiga människor och kristna. De har rätt att delta sådana som de är i församlingens liv och ämbetsutövning."
Gemenskap trädde fram i offentligheten i slutet av år 2002 genom att sända sin folder i första hand till den kyrkliga pressen. Bland de första undertecknarna av uppropet fanns ärkebiskop emeritus Mikko Juva. Uppropet har undertecknare från olika samfund, i synnerhet många ortodoxa. Jag hade glädjen att översätta uppropet till svenska och fungera som svensk kontaktperson för rörelsen.
Gemenskap trädde fram i offentligheten lagom inför riksdagsbehandlingen av partnerskapslagen. Många riksdagsmän hänvisade till uppropet i debatten. Många medlemmar i Gemenskap hördes också som sakkunniga i olika riksdagsutskott. Då massmedierna fäste uppmärksamhet vid de aggressiva bedjarna på riksdagshusets trappa, upplevde många riksdagsmän det som en tröst att också Gemenskap fanns.
I dagens läge verkar Gemenskap speciellt för att man inom kyrkorna vidtar åtgärder för att homosexuella par skall kunna få kyrklig välsignelse för sina registrerade parförhållanden. Inom Gemenskap har också utarbetats en modell för en sådan välsignelse, som kan användas vid fester efter registreringen av ett parförhållande. Kyrkohandboken erbjuder redan nu möjligheten att välsigna homosexuella pars hem.
Gemenskap samarbetar nära med Malkus och med gruppen Arcus, som sedan 1996 har samlat lesbiska och homosexuella som arbetar i kyrkan, tänker börja arbeta i den eller annars yrkesmässigt står kyrkan nära. Malkus och Arcus har också ordnat så kallade regnbågsmässor för sexuella minoriteter.
Kyrkostyrelsens utlåtande inför riksdagsbehandlingen av lagen om registrering av partnerskap fortsatte kyrkans tradition att motsätta sig lagstiftning som förbättrar de homosexuellas ställning. Registrering av partnerskap skulle enligt kyrkostyrelsen beröva äktenskapet dess särställning. Därför ville man i stället ha en neutral reglering av de juridiska förhållandena för sådana som bor tillsammans, vänner m.fl. Kyrkostyrelsens förslag skulle bevara dubbelmoralen genom att inte öppet erkänna homosexuella parförhållanden som bygger på kärlek.
Efter att lagen om registrering av partnerskap antagits skyndade sig biskoparna att framhålla att kyrkan förutsätter att dess egna anställda fortsättningsvis lever i enlighet med den traditionella undervisningen. Biskoparna betonade också, att den nya lagen inte föranleder kyrkan att införa kyrkliga förrättningar som gäller homosexuella parförhållanden.
Senare har i alla fall biskopen i Kuopio Wille Riekkinen avvikit från biskoparnas gemensamma linje. Han har förklarat att han stöder kyrklig välsignelse av homosexuella parförhållanden och att han anser att också kyrkligt anställda bör få registrera sitt parförhållande.
Till kyrkomötet har inlämnats två initiativ som berör homosexuella parförhållanden. I det ena föreslås ett kyrkligt formulär för välsignelse av parförhållanden, i det andra krävs att kyrkligt anställda inte skall få rätt att registrera sitt parförhållande. Båda initiativen kommer med största sannolikhet i detta skede att förkastas, men de ger i alla fall anledning att fortsätta diskussionen.
Återstår att se om kyrkan är redo att på egna villkor ge homosexuella sin välsignelse och rätt att delta sådana som de är i församlingens liv och ämbetsutövning eller om den ändrar ståndpunkt först efter precendensfall och krav från samhället.
Ulf Särs är utbildningssekreterare vid Kyrkans Utlandshjälp och svensk kontaktperson för rörelsen Gemenskap